Samlingen—Nyförvärv

Kin museum för samtidskonst har idag en samling med ett femtiotal konstverk. Museet samlar kontinuerligt och visar samtidskonst med en rad konstnärliga uttryck, medier och praktiker med Barentsregionen som geografisk utgångspunkt. Ledstjärna för verksamheten på Kin är ”gräv där du står” och sträcker sig sedan till andra sammanhang för att korsbefrukta det som finns nära med det är långt bort. Det lokala, regionala, nationella och internationella flätas in i varandra. På så vis växer samlingen med verk som speglar museets utställningar och övriga konstprojekt.

Under perioden 15 februari-15 september 2024 visas en rad nyförvärv. Bland dem finns Karin Keisu och Josefin Thuressons videoinstallation Back to Back om historiska erfarenheter av två språk, teckenspråk och meänkieli. Affischer av Hans Ragnar Mathiesen, som sedan 1970-talet har skapat en ny kartografi för Sápmi, visas intill grafiska verk av Britta Marakatt-Labba som berättar om samernas liv, mytologi och historia. Behzad Khosravi Nooris små modeller till Professor Balthazar och monumentet till den osynlige medborgaren är ännu ett nytillskott, liksom de färgglada affischer som konstnären funnit i olika avsnitt av barnteveprogrammet Professor Balthazar. Luleåsonen Staffan Westerbergs dockor Vilse och Vilda, kända från barnteveprogrammet Vilse i pannkakan, ingår numer också i samlingen.

Redan 2012 gjorde Sössa Jörgensen och Geir Tore Holm en videointervju med Bengt Jernelöf, som då var den äldsta kända personen som arbetat i LKABs gruva sedan unga år. Det blev videoverket Luossavaara-Kiirunavaara – Bengt Jernelöfs liv som nu visas för första gången i Kiruna. Uppvuxen i Gällivare och Luleå fångar Olof Marsja in sitt samiska arv i skulpturer som fritt tolkar allt från bälten till nålhus i glas, aluminium, rep och kedjor. Ny i samlingen är även Mobil lobby, en skulptur av konstnären Luca Frei som är till för att användas. Den fungerar som reception och butik för Kin och består av ett skrivbord som är uppdelat i tre delar samt en fristående hylla i tre sektioner. Den här mångsidiga möbeln är placerad i stadshuset Kristallens atrium och är utformad med tanke på mobilitet, med hjul som gör den lätt att manövrera.

Behzad Khosravi Noori

Professor Balthazar och monumentet till den osynlige medborgaren
Tre lekplatsmodeller och elva affischer, 2018–2023

I teveserien Professor Balthazar löser den vänlige professorn allehanda sociala och filosofiska problem med hjälp av fantasi, beslutsamhet och en magisk maskin. Producerad av Zagreb Film Company 1967-1978 har de färgglada animationerna setts av miljontals barn och vuxna i neutrala länder och länder kopplade till den icke-allierade rörelsen, däribland Jugoslavien. Behzad Khosravi Noori utgår i sitt verk från avsnittet om den osynlige medborgaren Martin, som ignoreras av alla i Balthazargrad och därför flyttar därifrån – varpå invånarna börjar sakna honom utan att riktigt minnas vem han var. Fyllda av dåligt samvete reser de därför ett monument över ”den osynlige medborgaren”. Konstnären tolkar det som en rosa och gul klätterställning för barn. Modellerna avbildar tre av de klätterställningar som konstnären gjort och som finns i Zagreb, Asbest och Moskva. En fjärde klätterställning visades på stadshuset Kristallen 2023, som en del av utställningen Tevetrampolinen: Från barnteve till samtida konst och litteratur. Den är nu permanent placerad på Sameskolan i Kiruna.

Affischerna motsvarar de affischer som dyker upp i olika avsnitt av teveserien. Genom att lyfta dem ur sitt ursprungliga sammanhang och placera dem på verkliga väggar luckras gränsen mellan professor Balthazars tillvaro och vår tillvaro upp.

Behzad Khosravi Noori är född och uppvuxen i Teheran och är numer bosatt i Sverige. I sina forskningsbaserade verk fokuserar han på historier från det globala syd och kulturella relationer som har funnits som en motberättelse till kalla krigets tudelning mellan öst och väst, till exempel den icke-allierade rörelsen.

Britta Marakatt Labba

Sjön som tömdes
Serigrafi, 2023

Sjön Luossajärvi ligger i Kiruna och tömdes när järnmalmen upptäcktes. Sjön var en viktig plats för de samer som höll på med renskötsel i området. Under sin flyttning gjorde man uppehåll där och både djur och människor fick välbehövlig vila. När gruvan bredde ut sig var de tvungna att ge upp sin flyttled och ge vika för LKAB. Inte bara samerna blev påverkade, Kirunaborna använde också platsen som rekreationsområde – under sommaren badade man där och umgicks med sina familjer, på våren pimplade man på isen. Allt är nu borta och platsen lever bara på gamla fotografier.

I natten
Serigrafi, 2020

I natten handlar om en dröm om att genom berättelser om mytologiska händelser kunna bibehålla den samiska kulturen. Den vita renen drar ackjan och efter följer skuggan, svävande med sin ackja och påbackad av tre gudinnor i bakgrunden. De omsluts av november- och decembermörkets omfamnande natt. I drömmen reser vi bortom alla tvivel – bortom allt.

En del av historien
Litografi, 2003–2007

En del av historien bygger på det tjugofyra meter långa och fyrtio cm höga broderiet Historjá från 2007, som hänger permanent på Tromsö universitet. Här finns bland annat en bessmanvåg, en stjärnhimmel och den underjordiska världen. Ett av de nordsamiska orden som är broderade, gallá, betyder Sirius, eller nordstjärnan. Här finns också en rajd – ett tåg av renar som på våren och hösten transporterar tillhörigheter till sommar- och vintervistena.
Klimatförändringarna märks ofta först i norr, av de samer som ständigt rör sig i landskapet, vars renar till exempel får allt svårare att hitta föda när snötäcken ersätts av svårgenomtränglig is. Marakatt-Labba flätar in den sortens erfarenhet i sina verk, som en varning inför en kommande katastrof grundad på rovdrift av naturresurser.

Mardröm
Litografi, 1984
Mardröm visar en ring av människor som sover i en lavvu, kåta. Genom öppningen strömmar stora svarta råttor in, inkräktare som tar över det runda rummet. De kryper ner i bäddarna, det allra intimaste och tryggaste i många människors liv. Några av råttorna har till och med människohuvuden i munnen. Verklighet och mytologi flyter samman när övergrepp mot den samiska befolkningen skildras i allegorisk form. Verket gjordes som broderi 1984.

Britta Marakatt-Labba är född 1951 och uppvuxen i en renskötarfamilj i Lainiovuoma sameby. Idag bor hon i Övre Soppero. Hennes broderade berättelser handlar om samernas myter, traditioner, bakgrund och samtida erfarenheter. Ofta berättas historierna i textila material, ibland är det grafik och skulptur. Bildspråket rör sig ledigt mellan realism och surrealism. Liksom i den samiska jojken brukar hennes historier sakna början och slut. Hennes verk Historjá väckte stor uppmärksamhet när det visades på samtidskonstutställningen Documenta 14 i Aten och Kassel 2017.

Hans Ragnar Mathisen

Sámisat 01.07.90
Affisch, 1990

Návuonna & Lahppi
Affisch, 1998-1999

Ditvtasvuodna / Tysfjord
Affisch, 1985

Sábmi 1975
Affisch, 1975

Davviálbmogat
Affisch, 1989

Finnmärku fylka / Finnmarks fylke
Affisch, 1992

I Hans Ragnar Mathisens kartor av Fennoskandien lyfts undantryckt kunskap och erfarenhet fram. Handtecknade och målade och sedan tryckta i stora upplagor som affischer ger de både överblick över Sápmi och inblick i olika delar av regionen. Detaljrikedomen kan vara stor med kåsor, trummor, dekorslingor, djur, symboler och samiska klädesplagg infogade i bilden. Men det som väckte störst uppmärksamhet när han 1975 första gången visade kartorna var ortsnamnen som alla var skrivna på den samiska som talas på just den platsen. Konstnären var del av den grupp konstnärer som gick i spetsen för kampen för både samers livsvillkor och för en våg av återerövrad samisk stolthet och självmedvetenhet. Mathisens kartor – det har blivit ett femtiotal – är fulla av fascinerande dokumentation av ursprungsbefolkningars geografiska och biologiska specialistkunskap, av normkritiska perspektiv på jordklotet – helt befriade från nationalstatens gränser. Sina kartor målar han genom att kalkera ur atlas-böcker och sedan med akvarell fylla dem till något som kan beskrivas som utplattade, färggranna encyklopedier i ord och bild.

Hans Ragnar Mathisen föddes i Narvik 1945 och är idag verksam i Tromsø. Han utbildade sig på målarlinjen på Statens håndverks- og kunstindustriskole i Oslo samt i måleri och grafik på Statens kunstakademi i Oslo. Sin första separatutställning hade han 1975 på Nordiskt-samiskt institut i Kautokeino. År 1978 bosatte han sig tillsammans med sju unga kollegor i Máze i Finnmark, där de bildade Samisk Kunstnergruppe, som blev föregångaren till Samisk kunstnerforbund, instiftat 1979. Hans författarskap omfattar bland annat skådespelet Ikke ingenting – et teaterstøkke i tre akte från 1983. Hans Ragnar Mathisen deltog i samtidskonstutställningen Documenta 14 i Aten och Kassel 2017.

Karin Keisu & Josefine Thuresson

Back to Back, 2021
Videoinstallation, 64 min loop

I verket Back to Back gestaltas erfarenheter som är kopplade till språk, utbildning och den svenska nationalstatens föreställningar om det normativa – den önskvärda medborgaren. Svenskt teckenspråk och meänkieli har det gemensamt att de en gång i tiden inte ansågs förtjäna en plats i utvecklingen av det moderna Sverige. Teckenspråket förbjöds inom utbildningsväsendet 1880, och elever skulle istället lära sig att läsa läppar och få talterapi. I Norrbottens arbetsstugor, där mindre bemedlade barn undervisades mellan åren 1903–1954, var det inte tillåtet att tala meänkieli. Förbudet var en del av den svenska statens försvenskningsprocess som skulle bidra till att forma framtidens medborgare. I båda utbildningssystemen ingick undervisning i hantverk för att ge de unga kunskap som skulle göra dem till moraliska och produktiva medborgare. Som ett alternativ till det sättet att förhålla sig till skapande har konstnärerna placerat filmerna i en bångstyrig träinstallation – en skulptural kropp som riktar blicken mot det lekfulla, intuitiva och flerspråkiga.

Karin Keisu, född 1995 i Tornedalen, och Josse Thuresson, född 1992 i Stockholm, har arbetat tillsammans sedan 2018. De arbetar med film, performance, text, new media och curatering med fokus på språkpolitik, queer tid och styrkan i att agera i marginalen. De är utbildade på Konstfack, Kunsthøgskolen i Oslo och konstakademin i Wien.

Luca Frei

Mobil lobby, 2024
Laserad plywood och lackerad MDF, länkhjul

Mobil lobby är en skulptur av konstnären Luca Frei som är till för att användas. Den fungerar som reception för Kin och består av ett skrivbord som är uppdelat i tre delar samt en fristående hylla i tre sektioner. Den här mångsidiga möbeln är placerad i stadshuset Kristallens atrium och är utformad med tanke på mobilitet, med hjul som gör den lätt att manövrera. Strukturens smaragdgröna färg ger en slående och sammanhängande visuell närvaro på platsen. Under museets öppettider förvandlas skulpturen till ett välkomnande nav som fungerar som ett informationscenter för verksamheten. Här finns böcker om konst och kultur till försäljning. Integreringen av fyra pallar och ett bord på bockar förstärker den funktionen ytterligare. Mobil lobby är tillverkad av Luleå design och specialsnickeri och ingår i museets samling.

Luca Frei är uppvuxen i Lugano och bor sedan början av 2000-talet i Malmö. I sin konst förenar han skulptur, installation, textil, utställnings- och bokdesign i verk som ofta har en praktisk användning. Han är intresserad av kollektiva processer och pedagogik och arbetar ofta med både historiska referenser och teman ur vardagen.

Olof Marsja

Amulett II
Skulptur av glas, rostfritt stål och fuskpäls, 2023

Med inspiration från till exempel samiska bälten leker Olof Marsja med ett slags falsk historicitet: en ”ofärdig” estetik där verkens olika delar ligger utanför bestämda estetiska former och traditioner. Det gäller den hängande skulpturen Amulett II som refererar till de små nålhus i renhorn som sedan århundraden är en etablerad och tämligen fast form inom duodji, sameslöjd, för förvaring av synålar. Han vill kringgå den essentialism som ofta kopplas till minoritetsgrupper, bland annat genom att associativt kombinera delar av sitt samiska arv med samtida 3D-mjukvaruestetik, duodji med syntetiska material. Det noggrant snidade träet, den gjutna metallen, det handblåsta glaset och det funna och rått bearbetade får mötas i oväntade kombinationer.

Olof Marsja, född 1986 i Gällivare och uppvuxen i Luleå, bor och arbetar i Göteborg och är utbildad på Konstfack. Han arbetar med skulpturala uttryck där handgjorda, organiska och industriellt producerade material sätts samman till tvetydiga gestalter och objekt.

Staffan Westerberg

Vilse och Vilja
Dockor gjorda för barnteveprogrammet Vilse i pannkakan, 1975

I Staffan Westerbergs klassiska och omdiskuterade barnteveprogram Vilse i pannkakan är pojken Vilse huvudperson. Vilja är hans vän. Vilse vill inte äta upp sin pannkaka trots att hans föräldrar försöker tvinga honom. I stället börjar han fantisera om vad som kan finnas inuti pannkakan. Med hjälp av handgjorda dockor och en pannkaka lika stor som ett bord leder Vilse tittaren in i ett lika skrämmande som fantastiskt landskap. Det är en mångfacetterad och surrealistisk värld där traumatiska minnen, livsberättelser, maten på tallriken, drömmar och fantasier vecklar ut sig. En värld som varken skyr det skrämmande eller det fantastiska.

Staffan Westerberg föddes 1934 och växte upp i Luleå. Med hjälp av enkla material satte han tidigt upp pjäser, många för barn. Småningom flyttade han till Stockholm där han etablerade sig inom teatern och under 1960-talet blev han en återkommande gestalt i teve. Som skådespelare, regissör, manus- och bokförfattare samt bildkonstnär har han gjort ett tydligt avtryck i hela Sveriges kulturliv.

Søssa Jörgensen & Geir Tore Holm

Luossavaara-Kiirunavaara – Bengt Jernelöfs liv
Video 23.30 min, 2012

Videoverket består av två filmspår: det ena med en äldre man som sitter hemma i en läderfåtölj och det andra med ett landskap filmat på avstånd. Den äldre mannen berättar om sitt liv i Kiruna och Laxforsen. Filmspåren binds samman av vackert och vemodigt fiolspel –det är samiska tongångar spelade som traditionell norsk folkmusik. Men den samiska närvaron på platsen nämns inte alls av den gamle gruvarbetaren, trots att de levt ett helt liv på samma mark. Konstnärsduon Geir Tore Holm och Søssa Jørgensen ville närma sig de arbetare som gett sina yrkesliv åt LKAB. Skatteverket hjälpte dem att komma i kontakt med den äldste av dem, Bengt, som blev springpojke redan på 1940-talet. Den korta stunden vi får möta Bengt ger en svindlande inblick i gruvans enorma inflytande i så många människors liv, dess globala förbindelser och i de historier som bara hörs som smäktande fioltoner.

Geir Tore Holm är född i Tromsø och Søssa Jørgensen i Oslo. Konstens sammanhang och dess möjligheter för samtal har varit särskilt viktigt för deras arbete. Till vardags bor och arbetar de på gården Øvre Ringstad i Skiptvet, Østfold där de lever med sin praktik med djur- och självhushållning. Jørgensen har i flera decennier arbetat med ljudkonst, radio och podcast som konstnärliga uttrycksmedel. Holm har ställt ut i olika samiska sammanhang och är dessutom konstinsköprådgivare för Sámediggi/Sametinget, Norge.