Tre resande utställningar visas samtidigt på Bodens konsthall

Den 1 november-5 december 2025 visas tre av Kins resande utställningar i Boden. En ask i en ask i en ask: Tankar och konst av Staffan Westerberg, Man får göra som man vill: Marie-Louise Ekmans konst under femtio år och Färd genom gryningen: Britta Marakatt-Labbas grafik

Öppning lördag 1 november kl 13:00

-Personal på Bodens konsthall hälsar välkomna
-Emma Pettersson Juntti, producent och förmedlare på Kin, introducerar utställningarna
-Dryck och tilltugg

Kl 14:00
Visning av utställningen Färd genom gryningen-Britta Marakatt-Labbas grafik av Emma Pettersson Juntti, producent och förmedlare på Kin.

Presentation av utställningarna

En ask i en ask i en ask—Tankar och konst av Staffan Westerberg

Lillstrumpa, Ajnstajn och Herr Ingentings funderingar. Staffan Westerbergs nästan sekellånga närvaro i svenskt kulturliv, scener och television går inte att underskatta. Nu visas utställningen som i över ett år turnerat i Norrbotten på Bodens konsthall.

I sju resväskor presenteras Staffan Westerbergs mångbottnade konstnärskap, från barndomens miniatyrteater i kartong till dockteater, cabaret, teve, bild och poesi. Född 1934 fortsätter Staffan Westerberg att med barnets allvar belysa människans tragiska och lekfulla tillvaro. Med hjälp av ett paraply, en strumpa eller en bit drivved dryftas de existentiella frågorna.

Med den resande utställningen En ask i en ask i en ask återvänder Staffan Westerberg på nytt, den här gången genom en samling resväskor på vift. Var och en av dem visar ett utsnitt ur hans konstnärskap och tankevärld. Liksom i så mycket av det Westerberg har gjort möter vi en blandning av välkända och nya karaktärer, Lillstrumpa och Syster Yster å ena sidan, Familjen Kuk å den andra. Här finns också en kör av skedar som sjunger O–I–O–I–O–I, ett litet bibliotek med manus och anteckningsböcker, en scenografi, och en ask full av askar som vänder ut och in på den lägenhet i Stockholm där Westerberg bott och verkat sedan slutet av 1960-talet. Varje väska är också ackompanjerad av berättelser, tankar och sånger som Westerberg har spelat in under vintern 2023–2024. Det är en personlig utställning som både tittar bakåt över en enorm produktion och avlägsna minnen och försöker få fatt i det som pågår nu.

Ett flertal av Staffan Westerbergs konstnärliga gestaltningar och produktioner berör och utspelar sig i Norrbotten och särskilt uppväxtens Luleå: till exempel teveprogrammet Vägen hem från 1989 och pjäsen Storgatan som hade premiär på Norrbottensteatern år 2006.

En ask i en ask i en ask – Tankar och konst av Staffan Westerberg är initierad och producerad av Kin museum för samtidskonst i Kiruna, Norrbottens länskonstmuseum. Curator är konstnären Andjeas Ejiksson. Utställningen har tidigare visats på Norrbottensteatern i Luleå, Överkalix konsthall, Råneå Konsthall, Arjeplog konsthall och Strindbergs intima teater i Stockholm.

Man får göra som man vill: Marie-Louise Ekmans konst under femtio år.
Kärlek, vardagstokigheter och toalettfunderingar. I sin första turné i Norrbotten visar konstnären, professorn och dramatikern Marie-Louise Ekman grafiska verk från fem decennier.

Den 10 maj öppnar utställningen Man får göra som man vill: Marie-Louise Ekmans konst under femtio år. Publiken får i tio verk möta den betydelsefulla och utomordentligt mångsysslande konstnären som både hunnit göra filmer, pjäser, vara rektor för Kungl. Konsthögskolan, varit chef på Dramaten och samtidigt förblivit ständigt aktuell i sitt konstnärskap.

Bland verken i utställningen kan nämnas Kärlek från 1976, med bakgrund inspirerad av dåvarande partnern Carl-Johan De Geers tygmönster. På damens fingrar syns små figurer med egna fingrar som river tag i mannens kind. Ett annat känt verk är klassikern På toaletten, mer känd som Aftonsnabeln, som är en drift med tidningarnas smak för sensationer och trivialiteter istället för krig och död.

Marie-Louise Ekman var tongivande i gruppen kring undergroundtidskriften Puss på 1960-talet, blev filmskapare med ett tiotal filmer i bagaget och senare inflytelserik professor och rektor på Kungl. Konsthögskolan. Teaterregissör är hon också och 2009-2014 kunde hon titulera sig chef för Dramaten, Sveriges nationalscen. Under alla år har hon dessutom arbetat med grafik i olika former med relationer och det absurda i tillvaron i fokus.

Förhållanden och möten mellan människor spelar en central roll i Ekmans konstnärskap som inkluderar måleri, objekt, applikationer, film, teater, TV-serier och, inte minst, grafik. I vardagligt banala scener, ofta i hemmiljö, överskrids politiska, erotiska och konstnärliga tabun med hjälp av en lekfull ”popnaivism”. Det är en blandning av referenser till 1960-talets popkonst och naiva uttryck från bland andra självlärda konstnärer och barnboksillustrationer. Kombinerat med den här popnaivismen finns vanligtvis något mycket absurt. Teatern som form och metafor dyker ständigt upp i de berättande scenerierna, oavsett teknik och genre.

Ekman var en av de första konstnärerna i Sverige som omfamnade den populärkultur som folkhemmet erbjöd, och hon gjorde det från en ung kvinnas perspektiv men även från barnets utgångspunkt. Hon upphöjde flickrummets färg- och formvärld till estetik, med rosa som ledfärg, och pysslandet blev en konstnärlig metod. När Moderna Museets chef Pontus Hultén 1968 köpte in hennes stora sidenapplikation med titeln Fiskbullar i hummersås fick Sverige en av sina första popkonstikoner, med feministisk udd. Utnämningen till professor vid Kungl. Konsthögskolan 1984 innebar att hon blev den första kvinnliga professorn i skolans nästan tvåhundrafemtioåriga historia.

Färd genom gryningen—Britta Marakatt-Labbas grafik
Under ett halvt sekel har Marakatt-Labba, född 1951 i Ađevuopmi/Idivuoma och verksam Badje Sohppar/Övre Soppero, som båda ligger i Giron/Kiruna kommun i den svenska delen av Sápmi, varit en av de mest framstående samiska konstnärerna. Hon skildrar både vardagen och politiken, historiska händelser och mytologiska scener. Bilden av urmodern iklädd en röd hornmössa, eller ladjogaphir, som var vanlig i delar av norra och östra delar av Sápmi tills den förbjöds av kyrkan under 1800-talet, är återkommande. Ibland gestaltar konstnären sina berättelser i tryck och skulpturer, även installationer. Liksom med den samiska jojken saknar berättelsen oftast en början och ett slut. Panoramalandskap med vita bergsplatåer fungerar som bakgrund till de detaljerade scener hon vanligtvis skildrar i förgrunden.

De grafiska bladen bidrar till att göra hennes konst och dess berättelser mer tillgängliga för en bredare allmänhet. I den här utställningen ingår inramade blad från det senaste decenniet med välkända motiv som tältkåtor, renrajder, skidfärder och gruvornas expansion.

Bild 1: Marie-Louise Ekman. Kärlek, 1976.
Bild 2: Detalj ur utställningen En ask i en ask i en ask-tankar och konst av Staffan Westerberg
Bild 3: Britta Marakatt-Labba. Vad var det vi sa?, 2022.