István Poroszlay: världsarkitektur i Kiruna

Flera av Kirunas märkesbyggnader är ritade av arkitekten István Poroszlay (1923–2015), vilket uppmärksammas i utställningen István Poroszlay: världsarkitektur i Kiruna, som öppnar den 13 oktober. I utställningen visas förstudier, skisser och bilder av Poroszlay, samt en ny video av arkitekten och konstnären Ulrika Karlsson som utgår från en 3D-skanning av några av hans byggnader, varav flera antingen rivits eller hotas av rivning. För utställningen har även Kirunafotografen Hans-Olof Utsi dokumenterat så gott som alla byggnader i staden som ritats av Poroszlay och Malmfältens arkitektkontor.

Poroszlay flydde från Ungern till Sverige i samband med revolten 1956. Samegården, Kiruna församlingshem och Centralskolan är några exempel på hans formstarka arkitektur med tydliga siluetter, dynamiska kompositioner och lekfulla utsmyckningar. Innan han grundade Malmfältens arkitektkontor i mitten av 1960-talet ritade han även ett antal villor i eget namn. Några av dem är det närmaste kosmopolitisk arkitektur man kan komma i norr—som hämtade ur en Bond-film. Poroszlay var vid den tiden den ende arkitekten som både bodde och arbetade i Kiruna, men 1966 anlände den tidigare studiekamraten Robert Hont (1926–2011) från Budapest och blev kontorets första medarbetare.

Den mest särpräglade av Poroszlays byggnader i Kiruna är Samegården, som invigdes 1973. Byggnaden ersatte ett härbärge för samer som stängde 1966. Trots sin tidstypiskt rationella form bär Samegården även drag av samisk byggnadstradition. Var och en av de liksidiga fasaderna stöttas av fyra trästrävor, likt stöttorna på en lávvu (tältkåta). Även det spetsiga takfönstret som reser sig ur det platta takets mittpunkt är en detalj som påminner om reahpen, den centrala öppningen för eldstaden i en tältkåta.

Spåren efter arkitekten Poroszlay har länge saknats i museisamlingar och den skrivna arkitekturhistorien. Sedan augusti 2026 finns dock i ArkDes samling en fotografisk sammanställning som Poroszlay själv gjorde över sina verk. Fotografierna berättar om en arkitekt som förde med sig sin arkitektur vart han än kom: från Budapest, där han utbildade sig, till Umeå, Piteå, Luleå, Haparanda, Gällivare och Huddinge och vidare till Falsterbo. I slutet av 1960-talet flyttade han stegvis till Kanarieöarna, där den växande turismen skapade behov av ny arkitektur. Men ingenstans syns hans avtryck lika tydligt som i Kiruna.

Gruvan som fick Kirunas ekonomi att blomstra och lockade Poroszlay till staden hotar i dag de byggnader han lämnade efter sig. När marken undermineras av gruvbrytningen rivs eller överges stora delar av den stad som växte fram under efterkrigstiden, och med dem försvinner också spår av Poroszlays arkitektur, en efter en. Vad händer med en arkitekts verk när själva staden flyttar? Och vad blir kvar av världsarkitekturen i Kiruna?

Utställningen är ett samarbete mellan Kin, Kiruna kommun och ArkDes i Stockholm och bygger på arkivmaterial från kommunen och ArkDes samling. Den är en del av ArkDes pågående forsknings- och utställningsprojekt Arkitektur i Sápmi, som genomförs i samarbete med Nasjonalmuseet i Oslo.

Bild 1: Församlingshemmet (detalj), ritat av István Poroszlay (1970). Foto: Hans-Olof Utsi.
Bild 2: Borret 16 / Kengisgatan 41, Kiruna. Foto: Hans-Olof Utsi.
Bild 3: Ur Kakelugnsmakaren: kakelugnen (2026), videoverk av Ulrika Karlsson.
Bild 4: Ritning till Borret 16 / Kengisgatan 41 villa i Kiruna, István Poroszlay.